10Mila

(Ni som kom hit för att läsa om loppet kan skrolla ned en bit)
När jag utvärderade året 2013 i höstas kom jag fram till att min målsättning med att utmana om platserna i förstalaget fortfarande skulle vara rimliga om jag gjorde vinterträningen korrekt. Vinterträningen flöt på och vid årsskiftet var det första gången jag kände "fasen, det skulle vara sjukt coolt att faktiskt få springa i förstalaget". Bloggade då lite om mina drömmar om förstalaget men utan större ambitioner då planen egentligen var att få vara med i laget till 2015.  I och med att min korvgrillarkurs varade hela April samtidigt som vårens tävlingar så blev träningen automatiskt mindre och jag vågade/blev tvungen/valde att faktiskt vila mer än vad jag nånsin gjort under tävlingsperioden. Och eftersom träning egentligen inte är rocketscience så kom naturligtvis så även formen när jag inte längre låg på min fysiska gräns av vad jag klarar utan nu faktiskt blev starkare för var dag som gick under April då jag vilade i princip varannan dag. Med en god fysisk form och ännu finare mental form då mina klasskamrater verkligen var helt underbara i April så är det ganska lätt att springa bra. Jag blev satt på förstasträckan på vårens samtliga stafetter, vilket jag gillade då det är mycket folk och man mot man. Lite förvånad själv var jag nog att det gick tekniskt bra hela tiden och att formen fanns där, men jag tänkte att jag spelar på, tänkte inte efter så mycket, det var ju så kul att få springa i skogen, skadefri och allt! Och så veckan innan 10Mila fick jag samtalet jag väntat på i ungefär tre års tid.. "Hej Anton, hur känner du inför 10Mila? Vi tänker sätta dig på förstasträckan, i förstalaget då". Dagarna gick, jag blev förkyld, 10Mila kom närmare, jag blev frisk, vi åkte ner till Eksjö, sov i Eksjö, vaknade på tävlingsmorgonen, och ungefär här slutar den sköna känslan jag haft senaste 5 månaderna. Jag har svårt att se mig själv i tredje person, men jag gissar på att Anton Hallor den dagen var en rätt avslagen, tillbakadragen, tystlåten, ofokuserad, och jäävligt nervös kille. Där sitter världens bästa orienterare runt ett bord och äter lunch och bredvid dem sitter jag och tänker, hur fan ska det här gå, hur ska jag kunna springa denna förstasträcka utan att bli stenad till döds efteråt av mina nio lagkamrater..

Fuck it, jag gör som vanligt, det har ju gått bra dem senaste fem stafetterna.
Uppvärmning - check
Halv celsius - check
Hämtat ut och satt på mig gps - check

Lyssnat på musik - check

Och när starten gått så var det bara lägga benen på ryggen, sicken löparbana. Inte så mycket att orda om, gör ett helt perfekt teknisk lopp, och springer så fort jag orkar. Det duger för mig, och tur nog för alla andra också, det var rätt känsligt att komma i mål med så många high-fives, kramar och goda ord. Men det var inte förrns i bastun, med en kall öl i handen, jag verkligen insåg, hur bra och roligt jag ändå haft under dagen och hur roligt det är att få vara en del av Ok Tisaren!

 Här finns gps-spår på hur jag sprang!