Efter mitt väl genomförda lopp på Jukola kom det fram många vänner och ovänner, klubbkamrater som konkurrenter och frågade mig vad det var som hände under banan, hur jag kunde vara så långt efter täten in i mål på förstasträckan. Alla med ett antigen besviket eller frågande ansiktsuttryck.
Jag svarade alla ungefär likadant, genom att inte säga nånting alls.
För jag vet faktiskt inte vad jag ska svara en besviken klubbkamrat, jag gjorde mitt bästa på banan, jag var förberedd på terrängen, jag var i bra form och jag är glad att jag kunde springa.
En liknande grej hände veckan innan Jukola, jag snackar träning med en kompis och vi kommer in på hur mycket vi tränar. När jag berättar vad jag kört tidigare under veckan får jag ett frågande ansiktsuttryck och snabbt en kommentar på det med frågan "Vafan, kör du bara att pass per dag? Vad har hänt Anton, körde inte du dubbla pass tidigare?".
Nu senast, efter "träningslägret" jag precis är hemkommen från blev det också en del besvikna och undrande kommentarer på varför jag bröt tävlingarna, hur jag kunde tappa tid på vissa träningar och varför jag inte körde alla pass. Att jag egentligen borde vart med och slagits i toppen och att jag presterar under min normala kapacitet.
Sen jag gjorde illa mitt knä för drygt en månad sedan har det gått trögt.
Som skadad är det svårt nog att bara bli av med skadan, men när trycket utifrån även påminner en om att man ska prestera och helst bli hel tills imorgon är det med ledsna och besvikna ögon man ser på sig själv som misslyckad dagen efter när man tvingats bryta p.g.a smärta då dem orimliga kraven utifrån är det enda man går efter. Givetvis är det okej om någon undrar hur loppet/träningen har gått, vissa kanske till och med bryr sig. Jag antar att folk även har all rätt att både bli arga, ledsna eller kanske glada för ens mindre lyckade prestationer. Men det som gör mig ledsen är när jag måste ta emot andras besvikelse över mina egna resultat. Det är klart att jag inte är nöjd över att bryta en träning eller vara långt efter på tävling, men låt besvikelsen tas hand om av mig!
Bra skrivet Anton! Stå upp för dig själv o säg ifrån, det är det bästa man kan göra! :) jag tycker du ska vara otroligt stolt över dina prestationer i år! //en tisarsupporter ;)
SvaraRaderaFinns ju inga tröttare än folk som ska kommentera andras insatser. Jag har ju själv brutit ett antal gånger och det folk aldrig fattar är ju att ingen är mer förbannad och besviken än en själv.
SvaraRaderaJag är mäkta imponerad över dina insatser de senaste två åren. På OLGYT var du den där killen som som dök upp ibland och var en bit efter men tyckte att allt var skitkul. Nu är du en riktig elitlöpare, vinnar tävlingar och springer gång efter gång i ett grymt stafettlag!
Ta några veckor och träna bara precis det som ger dig glädje tillbaka, så ses vi på O-ringen i quess?
Tråkigt att du känner så Anton! Men bra att du delar ed dig av dina känslor. När vi springer stafett är vi ett lag, damer, herrar, första-, andra- eller tredjelag gör ingen skillnad. Alla gör vi vårt bästa för att tillsammans ha kul, trivas och prestera. I medgång och motgång. Ena gången presterar man över förväntan och ibland presterar man något sämre, det gäller alla! Det är ingen som ställer några krav, vi som lag vet att alla vill och kommer göra sitt bästa utifrån rådande förutsättningar. Visst kan det framkalla en viss press att springa i förstalaget, men du är utvald att springa den sträckan för att du bedöms att vara bäst lämpad! Ingen ställer några krav på vad du ska prestera, alla förväntar sig bara att du försöker göra ditt bästa.
SvaraRadera