Efter mitt väl genomförda lopp på Jukola kom det fram många vänner och ovänner, klubbkamrater som konkurrenter och frågade mig vad det var som hände under banan, hur jag kunde vara så långt efter täten in i mål på förstasträckan. Alla med ett antigen besviket eller frågande ansiktsuttryck.
Jag svarade alla ungefär likadant, genom att inte säga nånting alls.
För jag vet faktiskt inte vad jag ska svara en besviken klubbkamrat, jag gjorde mitt bästa på banan, jag var förberedd på terrängen, jag var i bra form och jag är glad att jag kunde springa.
En liknande grej hände veckan innan Jukola, jag snackar träning med en kompis och vi kommer in på hur mycket vi tränar. När jag berättar vad jag kört tidigare under veckan får jag ett frågande ansiktsuttryck och snabbt en kommentar på det med frågan "Vafan, kör du bara att pass per dag? Vad har hänt Anton, körde inte du dubbla pass tidigare?".
Nu senast, efter "träningslägret" jag precis är hemkommen från blev det också en del besvikna och undrande kommentarer på varför jag bröt tävlingarna, hur jag kunde tappa tid på vissa träningar och varför jag inte körde alla pass. Att jag egentligen borde vart med och slagits i toppen och att jag presterar under min normala kapacitet.
Sen jag gjorde illa mitt knä för drygt en månad sedan har det gått trögt.
Som skadad är det svårt nog att bara bli av med skadan, men när trycket utifrån även påminner en om att man ska prestera och helst bli hel tills imorgon är det med ledsna och besvikna ögon man ser på sig själv som misslyckad dagen efter när man tvingats bryta p.g.a smärta då dem orimliga kraven utifrån är det enda man går efter. Givetvis är det okej om någon undrar hur loppet/träningen har gått, vissa kanske till och med bryr sig. Jag antar att folk även har all rätt att både bli arga, ledsna eller kanske glada för ens mindre lyckade prestationer. Men det som gör mig ledsen är när jag måste ta emot andras besvikelse över mina egna resultat. Det är klart att jag inte är nöjd över att bryta en träning eller vara långt efter på tävling, men låt besvikelsen tas hand om av mig!
